sannsaga

Ännu en vår är kommen
och fåglarna kvittrar
väcker livet som ska spira

Grönskan reser sig
ur djupa snön
och Solen skiner
över all skönhet

Allt detta finns till
just för dig att beskåda

Hur är det med förälskelsen?
Dela med dig av din kärlekssaga
med Sveriges andra förälskade par!


.

Bild: Kärlekspar


Våren spirar,
känslorna svallar...
Fåglarna kvittrar,
Änderna parar...

Men hur går det där ute
med dem förälskade?

Dela med er av era föreningar
och funna blickar...

SVERIGE har så mycket mer
KÄRLEK att erbjuda
om ni bara vågar...


.

[Bild: Norrland]

Vi jobbade tillsammans, och jag vet faktiskt inte när vi sågs för första gången. Mer romantisk än så var det inte. Jag hade verkligen tankarna på annat håll, men jag minns att jag drog ett av mina råare skämt precis i början. Jag sa att jag förut trott att han var en av vårdtagarna; vi jobbade med utvecklingsstörda.... Så jag får väl säga, att det var tur att han inte bad mig fara och flyga redan då. Det var under ett par, tre år som vi jobbade tillsammans sporadiskt, för att sedan jobba med varandra på heltid under ett år.

Vår kärlekshistoria är väl en sådan som inga unga vill höra. Just därför att vi inte inger så mycket hopp åt de som är gifta för första gången. Vi var alltså båda gifta när vi träffades, och då tycker förstås somliga att man inte kan bli kära i varandra. Men på något sätt kan det vara precis tvärtom.

Vi lärde verkligen känna varandra innan vi blev ihop, utan att ha några baktankar eller krav på oss. Vi hade naturligtvis den där spärren man har, när man som upptagen träffar en annan. På något sätt tror jag att det var just därför vi blev så bra kompisar, för vi var verkligen bara kompisar. Vi, eller i alla fall jag, hade från början ingen som helst tanke på att det skulle bli något mer. Jag har många killkompisar, och de är just kompisar. Så det är inget konstigt för mig. Men förmodligen är det något som inte är bra i det pågående förhållandet om man blir kär i en annan.

På jobbet var vi verkligen på samma våglängd. Vi kompletterade varandra bra; han var den lugna och uthålliga. Jag var den snabba med många idéer. I vården av våra svagaste finns det såklart en pågående diskussion om olika etiska dilemman. Vi var alltid överens om hur vi skulle göra det bästa möjliga för vårdtagarna. Och inte bara att de skulle ha det bra, utan att de skulle ha det superbra. Ofta var det andra personalgrupper som hade andra åsikter, men vi stod eniga tillsammans; vi var inte på jobbet för vår egen skull utan det var för de utvecklingsstördas. Ibland undrar man om det var token (ja, jag menar personalen) på ett visst gruppboende som gjorde att vi blev så tighta... just därför att vi fick kämpa så hårt tillsammans. Vi pratade även mycket om våra gemensamma intressen. Och jag tyckte mycket om honom från första början. Mycket därför att han var så fin med vårdtagarna.

När vi jobbat tillsammans länge och väl, blev det märkvärdigt roligt att gå till arbetet. Vi stretade emot i månader, vi ville nog inte erkänna ens för oss själva vad vi egentligen kände. Förr om åren, när vi inte träffats på ett tag brukade vi krama varandra. Men det hade vi nu sedan länge slutat med. Det var nog det undermedvetna som sade; Det här är förbjudet område. Den sista våren innan vi blev ett par var en berg och dalbana mellan glädje och sorg. Vi längtade till jobbet varje ledig minut. Var för sig.

En dag när vi skulle gå hem kramade vi varandra. Vi slutade att streta emot. Det var underbart. Men hemskt, det var nu en omvälvande period började. Jag kände på mig att det här inte skulle bli lätt. Det var på våren. Kvällen efter skickade han ett sms till mig, och jag blev överlycklig. Efter några dagar träffades vi en kväll. Vi ringde. Vi messade. Vi längtade. Sommaren gick, den var så intensiv med sina hopp mellan lycka och förtvivlan. Sensommaren kom med sina mörkare nätter, vi insåg att vi måste göra något. Så vi bestämde att ha älgjakten som slutgiltigt datum för när vi skulle besluta oss om hur vi skulle göra. Vi bestämde oss för att vara tillsammans.

Vi flyttade ihop nästan direkt. Allt gick väl inte så lätt, vi hade ju våra respektive familjer med i omställningen. Men det gick ändå bra, vi hade såklart en otrolig energi och levde länge på den där kicken vi fått av att alltid få vara ihop. Det där med att attraheras av en annan tror jag är kemiskt, att man dras till den som matchar ens egna gener. Eller kompletterar varandras, så är det nog i vårt fall. Vi hade förmodligen passat bra att skaffa barn tillsammans. Men det ska vi inte, vi har redan så många barn varav nästan alla är vuxna.

Det har nu gått nästan tre år sedan vi blev tillsammans. Vi är nyförlovade. Det känns som om vi äntligen börjar landa. Och det är skönt. Förhoppningsvis har livet lärt oss saker som kan vara till hjälp i vårt liv tillsammans. Ibland när vi misströstar, och tänker att vi kanske är för olika så kvarstår faktum: Vi jobbar otroligt bra tillsammans. Vi har den kemiska attraktionskraften, och vi har roligt!